Feliks Topolski 1983 besöker jag London tillsammans med Peter Lenken, redaktör på GP. Det är tidig vår. Det är om den vi skall berätta för tidningens läsare. Vi går långa sträckor, vi bor i Bayswater och besöker Ye Olde Cheshire Cheese på Fleet Street.
Jag föreslår att vi skall försöka få träffa Feliks Topolski, en tecknare som jag länge beundrat och skulle vilja träffa; se i original. På en telefonsvarare får jag veta att Mr Topolski tar emot besök på torsdagar. Idag! Vi tar vi en taxi till Hungerford Bridge där Feliks Topolski har sin atelje. Under bron, djupt inne i valven. Sittande i lotusställning på sin säng, med porträtt av Gandhi på väggen bakom tar han emot oss. Det luktar källare, fukt och mögel. Glimmande glödlampor skapar en trolsk stämmning, och sakta vandrar vi vördnadsfullt runt pelare och valv. Vi är besökare från Japan, Tyskland och USA och vi lyssnar till vad Mr Topolski har att säga. Om världen och freden och livet och konsten. Och överallt bilder: teckningar och målningar. På en bänk, hittar jag drivor med exemplar av Topolski´s Chronicle; ett vikt 70x100 ark i lump-papper, med stort uppdragna teckningar på. En oregelbundet utkommen publikation från adress Hungerford Bridge.
Jag minns att när Mr Topolski fick teckningen ovan i sin hand, tummade han på den en stund; ...lät tummen liksom känna papperets gräng och sa sedan:
Oooh, I see. You are a noseman.
Med en bunt Krönikor i våra väskor blir vi körda av mrs Topolski? till Oxford street. Besöket är över.

JOLO

Jan Olof Olsson var journalist på Dagens Nyheter.
Den första text jag läste av Jolo handlade om Wyatt Earp. 1963?
Den sista text som publicerades handlade om Anton Nilson, den så kallade Amaltheamannen. 1974.
Jolos texter fick mig att söka mig till journalistiken. Jolos texter och Björn Bergs reportageteckningar.
Jolo avled en dag i april 1974.
Jolo var även en flitig kåsör på Dagens Nyheter Namn- och Nytt-sida.
Jolosällskapet har samlat några av dessa i en kommande skrift.
Dom svarta ytorna ovan bildar tillsamman Jolo. Alltid elegant klädd.

Inte en dag utan ett streck
En dag tömde jag alla mina arkivskåp och pappkartonger på sitt
innehåll: 40 års tidningstecknande blev drygt en kubikmeter
papper, teckningar och akvareller. Allt osorterat, huller om buller.
Jag såg och mindes. När en bonde på Västgötaslätten gjort ett
silverfynd i sin åker, när vi färdades i eka i Kinnekulles inre,
när Ragnar Myrsmeden berättade om sitt möte med Ragnar Östberg
i vargskinnspäls på släde. När jag porträtterade sheriffen i Tuscola,
en liten stad på den amerikanska prärien; när Dalai Lama tog emot
oss i sitt palats i Dharamsala, och när jag en eftermiddag sitter och
samtalar och ritar av Ragnar Thoursie.
Ja så kan jag hålla på... teckningar, hågkomster, teckningar.
Ett år har det tagit att sortera dessa bilder. Gallra och plocka
ihop, skriva och redigera samman till en bok.
300 teckningar har det blivit; reportage, karikatyrer,
kommentarer, porträtt, illustrationer. Samlat på en DVD-skiva att
lämna till tryck. Kanske kan någon vara intresserad.
Krokar är utslängda. Jag får se om jag får napp.

Mamman och den vilda Bebin
1980 publicerades boken som blivit en klassiker.
Mamman och den vilda Bebin skrevs av Barbro Lindgren
och illustrerades av Eva Eriksson.
Ömma, små krafsiga bilder som berättade texten
på ett varsamt sätt. Så fina.
Jag köpte boken, reste upp till Stockholm för att
träffa Eva. Anders följde med och intervjuade.
Vi drack kaffe och åt kanelbulle på Stockholms stadsmuseum.
Text och bild hamnade så småningom på Världen gång i
Göteborgs-Posten.

James Joyce
Kenneth och jag gick samtidigt på "Slöjdis". Kenneth spelade klarinett, var lite äldre än oss andra. Ofta satt han i någon fönsternisch, djupt försjunken i en bok. Joseph Conrad, Sartre, Camus, Charles Dickens, Lars Ahlin, Guy de Maupassant, Tom Wolfe, Herbert Melville, Edgar Allan Poe, Harry Martinsson, Sara Lidman, August Strindberg, John Steinbeck, Franz Kafka, Per Rådström, Aksel Sandemose, Thomas Mann, Jan Fridegård.... författare jag minns han läste och vars böcker han satte i mina händer. Kenneth lärde mig spela en tolvtakters blues i C-dur på aulans piano och avslöjade harmoniernas hemligheter; tillsammans med honom lyssnade jag för första gången på Miles Davis, Bunk Johnson, Arnold Schönberg, Bix Beiderbecke, Maurice Ravell, Eddie Condon, Claude Debussy, Charlie Parker, Lennie Tristano, Thelonius Monk, Bachs Goldbergvariationer, Johny Dodds...(men han var ingen vän av Rolling Stones, Beatles eller Bob Dylan!) ; han guidade mig runt i Göteborgs "undre värld"... tillsammans besökte vi ofta Inge Schiölers "Rödhårig modell" och Edward Munchs "Sjuk flicka" på Göteborgs konstmuseum; allt detta var jungfrulig mark för en sjuttonåring från Uddevalla. Kenneth var ett Universitet.
En bok som han nästan alltid bar med sig i kavajens ficka var James Joyces Odysseus , utgiven i Bonniers Panacheserie, översatt av Thomas Warburton. Jag tror att Kenneth kunde vissa avsnitt utantill. Molly Blooms monolog, Leopolds dassbesök; han läste, läste om och läste högt och det var svårt att inte bli nyfiken på Joyce. Kenneth propagerade för James Joyce!
Jag inhandlade ett exemplar av boken på Eckersteins bokhandel, bytte till mig en cykel mot en soffa och trampade till Dublin. Gick i Father Conmees fotspår, besökte Martello Tower, doppade foten i det snorgröna havet, slängde mig över det smidda staketet vid Eccles Street, precis som Jolo och Leopold Bloom, och satt likt Stephen Daedalus på The Library vid Kildare Street. Tecknade.
Cyklade hem och blev medlem i The James Joyce Society of Sweden and Finland; lärde känna Johannes Hedberg, sällskapets grundare som såg till att en minnesplatta sattes upp på huset där Sylvia Beach haft sin bokhandel Shakespeare & Company på rue l´Odeon i Paris. Det var Sylvia Beach som på sitt förlag såg till att boken blev publicerad.
Någon gång under året tar jag fram ett av mina exemplar och läser ett kapitel.

... och Tizian!

David Levine
One of my first attempts to become a newspaper artist was in the sixties.
The war in Viet-Nam was going on. The political cartoonists were in
full swing. There were many good faces to carve.
I sent a cartoon to Aftonbladet, a paper in Sweden. It was a double-portrait; Nixon and Kissinger in the way the kings on a playing-card are depicted. Bombs in the background. I got a kindly written letter back from Mr Glans telling me they had Ewert Karlsson and at the same time wishing me a bright future in the field of cartooning.
By that time an american artist was introduced in Dagens Nyheter. Swedens by then foremost morningpaper. His name was David Levine and he was outstanding. From then on his art were to be published in DN. One big reason to buy that paper. (In addition there were Rit-Ola, MartinLamm, Björn Berg, Margareta Sylwan and Ströyer)
David Levine passed away December last year.
In my bookcase I have a couple of books on David Levine.
One of them looks like above. And there is a fantastic Nixon too.

Mitt barn och ...
Min sista teckning som anställd på Göteborgs-Posten.
Mitt barn och andras ungar var titeln.

Bengt Petersen och fiskrecept.
Bengt Petersen skrev om fiskar och presenterade fiskrecept i GP på åttiotalet. Bengt är en känd restauratör i Göteborg som en gång drev krogen Sophus. Jag illustrerade texten med teckningar. Oftast akvareller. Vi betade av fisk efter fisk.
Ovan är en torsk.

Bayern, Wedel och jag.

Med Kristian Wedel besökte jag München där jag aldrig varit
tidigare. Det var JOLO-sällskapet som var på utflykt.
Jag ritade och Kristian skrev. Det var regn och det var kallt.
Och vi njöt, drack öl och tuggade knödeln. Jag såg Cy Twomblys målningar.
När äventyret dök upp i Göteborgs-Posten hade det titeln
München-myller. Idag publicerades det sist avsnittet.

När vi ändå är inne på ämnet Disney.

I remember a Christmas many years ago.
I was waiting for the postman to arrive.
I wrote many letters, and got many letters.
On Christmas Eve this card arrived.
A gift I have kept all these years.