Jag hade läst Hjort, Enckell, Jolo, Swift, Behan.  Jag hade sett Ryan´s Daughter,läst om   Dingle och Blasketöarna. Jag var där; lutade min cykel mot stenmuren utanför  Krugers, gick in, beställde en pint of Guinness, lärde känna Mrs Campion. Hos Mrs Campion kom jag att stanna i 14 dagar. Hon ägde en elektrisk gräsklippare. En sådan hade jag aldrig tidigare sett. På lördag kom Mr Campion hem från Dublin, körde en vända med klipparen, spenderade några timmar på puben, grälade med frun, slaggade och tåg bilen åter till Dublin på söndag eftermiddag. Det blev lugnt i huset och Mrs Campion kunde återgå till vardagen, sittande i Krugers bar.
Varje morgon, efter att ha väckts av en åsnas brölande, aha! aha! aha! långpromenerade jag tillsammans med Father John som kom från New York. Vi vandrade tillsammans över ängarna till europas västligaste punkt, tittade ut över havet; då sade Father John, ibland drömmande, ibland bestämt: Far away out there is New Foundland.. !  Father John var inneboende under taket, hos Mrs Sheehy. Huset låg, ligger? alldeleles vid klippkanten, med havet dånande nedanför.  John bar svart hatt och rock. Fåordig... far away out there is New Foundland. Regniga dagar bjöd Mrs Sheehy på sodabröd, gul ost och te. Tysta, ordlösa satt vi på varsin pinnstol, lyssnade på peaten, torven, som knäppte i spisen, vinden och regnet. På golvets mitt, vilade vallhunden, drömde? gnylade, hade spring i benen. Så kunde timmarna förflyta. John? han kom och gick. Detta känns som för väldigt längesedan. Det måste ha varit 1972. Men rester av skolan fanns kvar och foton från inspelningen prydde väggarna inne på Krugers. Dom veckorna glömmer vi aldrig sa folket på puben och berättade om filmstjärnor och dollar. Helikoptrar och limousiner. I remember when...! Höjde glasen och skålade. Hollywood hade besökt Dunquin.

Ett förslag till omslag.

Såg den i Akademibokhandeln igår. För under hundra. Ett fynd.

Daniel Alfredsson. En gång Frölundaspelare. Apropå slutspel.

Hjalmar Söderbergsällskapets initiativtagare Bure Holmbäck har lovat att visa och berätta för oss. Vi har stämt möte med honom vid Jakobs kyrka i Stockholm, Anders och jag. Han gör entré med några böcker under armen; vi hälsar, säger något om den värmande solen och efter en kort introduktion om, kanske Förvillelser eller Martin Bircks ungdom, eller något helt annat, påböjar vi vandringen mot Grev Turegatan. Första stoppet på vår färd. Det var där han föddes 1869. Hjalmar Söderberg. Sedan följer gator, adresser, portgångar. fönstersmygar  och romanfigurer. Högläsning ur böcker; möten, avsked.
Efter ett par timmars flanerande slinker vi in på ett kafé på Östermalm. Där gör jag teckningen ovan.
Detta var några år sedan.

Erik Nordström skrev under signaturen Limerik dagsverser för Världens gång-sidan. Ibland fem inslag i veckan. Jag illustrerade och illustrerade. Tillsammans gav vi ut två samlingar. En dagsvers var något varje tidning med självaktning hade på den tiden. Henriksson och Berg, Kajenn och Fibben osv. Hur versen löd som beledsagades av ovanstående teckning...har jag ingen aning om. Bara att det var roligt att göra den.

1970 köpte jag min första Mont Blanc. På Fyldepennemagasinet, en liten, numera försvunnen butik på Ströget i Köpenhamn. Jag hade försökt med Lamy och Pelikan men ... Mont Blanc var överlägsen. Hade man väl slitit in stiftet, vinkeln var den rätta, så var, är det en dröm att teckna med den. Under mina år som tecknare på GP, 29 st, hände det att jag tappade, förlorade två pennor. En på resa i Frankrike och en senast på Odinsgatan, någonstans!! Det var 1986, och signaturen Måndags-Persson föreslog att man skulle ta till flygspaning över stan. Det var samma år som Palme mördades och det var aktuellt att söka mordvapnet med hjälp av flyg. Varför inte ta en sväng om Göteborg. Med känsliga kameror!
Min penna har alltid varit min trygghet. Blir det kris, kan jag alltid dra mig tillbaka, och teckna.
Och den måste vårdas. Sköljas med ljummet vatten, se till att alla tuschrester, flagor försvinner. Hållas ren och fin. Och framförallt får den aldrig fyllas med undermåligt tusch. Gör man så har man en vän för livet.

Vi for till Bali en dag, Peder och jag. Besökte tempel och Lombok. Det blev ett reportage i Två dagar. Uppslaget utan text och en sida ur mitt skissblock.

Ett omslag och ett uppslag. Två dagar. Ett panikuppdrag. "Vi har en text.... men inga bra bilder! Kan inte du försöka... men det måste vara klart imorgon". Typ.

Domedagen närmade sig. 

Vad skulle inte hända när vi gick från 1999 till 2000.

Bland premiärpubliken på Folkteatern i lördags fanns 

Carin Mannheimer.

Innat nätet fanns.