Dom stora passionerna. Birgitta Leufstadius tog mig med på en resa till Verona. Vi hälsade på hos Julia och tittade upp mot balkongen. Vi åt en god middag med gott italienskt vin. Innan jag gick till sängs ritade jag av mig. Nästa dag lämnade vi Verona och for till Stromboli. En annan stor passion. 

Bilden ovan är till en artikel om Way out west. En bild som vore svår att göra utan dator. Och så rolig att göra med hjälp av den nya tekniken.

Trots allt.

Dronten, the Dodobird, är en sedan länge utdöd fågel, som en gång levde på Mauritius. Dronten var stor, fet och smakade gott. Nittonhundraåttiotvå, låt oss säga att det var då, blev Peter Lenken redaktör för Världens gång, en sk lättsam sida i GP. Peter hade idéer. Fullt av. En var att låta dronten få bli en vinjett för sidan. Jag fick uppdraget att rita dronten. Den har under åren förändrats en hel del. Numera dyker den upp då och då som en liten påminnelse om att den trots allt inte är utdöd.

 

 Av någon oförklarlig anledning händet det att man ramlar över en bild och önskar att just den bilden skulle jag vilja vara upphovsman till. Bilden ovan är en sådan för mig. McSorley´s Bar målad av John Sloan 1912. Av oförklarlig anledning.

Anders Lillen Eklund

En annan sport, ett annat tillfälle, en annan sporthall. Men med Peter i Köpenhamn.

Anders Lillen Eklund är död. Lillen blev europamästare för första gången 1985, då han i fjärde ronden knockade norrmannen Steffen Tangstad. I KB-hallen i Köpenhamn. Peter Lenken och jag var närvarande, vittne till smällen, utskickade av GP; kanske var det Per Yng som kom på idén att en Vg-redaktör och en tecknare vore lämpliga att rapportera från ringside. Matchen var haussad. Lillen var nederlagstippad. Ingemar Johansson höll hov i en hotellbar. Hånade Lillen. Lillen? inte en chans. Det pratades smockor hit och jabbar dit. Min enda erfarenhet av boxning var den natten Ingo knockade Floyd. Vid en radioapparat. Vi hamnade på en presskonferens med Steffen Tangstad. Applåder och visslingar. Händer i luften. Det var bara en match som skulle avverkas. Något nödvändigt ont.  En cut-man presenterades, Paddy Byrne, en kille som kunde stoppa blodflöde på minuten. En finsk reporter hälsade oss alla välkomna... hejsan krappar..... hur har ni det krappar...Vi tog en Hof..
Matchen? Cigarröken svepte över canvasen och bakom mig satt en gäng hjälmförsedda vikingar med alldeles för stor mängd mjöd i kroppen. Dom slog, dunkade mig vilt i ryggen, ylade  hejarramsor och föll stundom ned mellan stolarna. Igen och igen och igen. Lillen, Lillen..!!!!!!!Plasthornen skramlade. Min fyllda Mont Blanc var beredd. I strålkastarljuset, vid ringside flockades yppiga damer och igenkännbara engagerade herrar. Det röktes och pokulerades. Det mumlades förtroligheter. Minkpälsar och smokingar. Och där sågs Henning Sjöström. Det blixtrar till....Steffen Tangstad!!!!! Norway.... Anders Eklund!!!! Sweden... Båda gör entré i blänkande siden, kramande sina handskar. Presentation. Vråååååål... Box! Vråååååål....
Det händer i fjärde ronden. En hel besättning vikingar vräker sig över mig, klättrar över mitt huvud och kravlar sig fram mot en liggande Tangstad. Vad hände? Jag räddar min Mont Blanc undan blixtnedslaget. Och inser att matchen är över. Anders Lillen Eklund är europamästare! Några timmar senare har Peter och jag lämnat vårt material. Tidningen tackar och tar emot. Tillsammans med Per Yng och Jarl Strömberg tar vi en öl i SAS-hotellets bar och går sedan mot Nyhavn för att äta. Så avslutades ett äventyr. Ty ett äventyr var det.
När radion slogs på denna morgon var det första jag hörde att Anders Eklund var död. Innan jag reste mig upp ur sängen försökte jag komma ihåg den där dagen...och minnas hur det kändes att vara med i nuet, då. Hur jag lyckades faxa över bilder med kvalitet till redaktionen, och lyssna till Peters knäppande på Texas-datorn. " Kan man skriva så...?"  Och när allt är avklarat, lyckligt vandra ut i ett nattlig Köpenhamn. Allt detta skedde den där dagen för 25 år sedan. Och Anders Lillen Eklund blev bara 52 år gammal.

Min allra första lärobok i teckning. Inköpt på PUB i Stockholm.

En teckning från hamnen i Karlskrona. Är man intresserad av hav och båtar är staden i guldgruva. Fyren på teckningen trodde jag länge kallades för Mamma. Vad den än heter eller kallas tycker jag det är en vacker fyr. Nästan mitt i stan.

 

 Detta är en skön syn för en tecknare.

I Liverpool finns denna enormt stora lagerbyggnad. Det största tegelbygget i världen? Tobacco Warehouse Building. När vi, Gert och jag var där, ruvade byggnaden hotfullt stumt i ett grått Liverpool. Vi vandrade kring i resterna av en engelsk storhetstid. Kol krasade under skosulorna, det luktade mögel och rost. En lätt hävning fick vattnet i bassängerna att andas tungt.  Drottning Victoria och Charles Dickens. På kvällen tittade vi in på Tates Gallery, The Cavern, The Cathedral. En annan sida av Liverpool. När jag skulle lämna hotellrummet, med utsikt över River Mercey, fastnade jag i en alldeles för full hiss. Blev stående i kanske en kvart innan hjälp kom. En ickeangenäm upplevelse.

Som jag ibland känner mig.

Ett uppslag ur Tecknaren som reporter. Ett projekt.