Kom att tänka på Peter Lenken idag.

  Alla  roliga jobb vi gjort tillsammans. Ragnar Myrsmeden, Tomi Ungerer, Gruk, Nobelfest, Humorfestival, Mauritius, Göta Kanal, Caféliv, Bokmässan i Frankfurt, Runt en sjö, Garpen, Brögger, Bendix, Lutande tornet i Pisa, Filipstad, HC Andersen, Tyko Brahe, Snoddas, Docklands, Hyde Park, Feliks Topolski, mm. mm. Som chef för PKM och med benäget bistånd från Arsenal, Manchester City, Hammarby, AIK, Gais m fl har han även rasslat in en ganska stor summa pengar som fick oss att känna oss lite rika. Mer skall det bli. Det har vi i PKM lovat varandra.  

Today I came to think of Peter Lenken.

A good friend of mine and a fellow-traveller through my years at the Gothenburg-Post. All jobs we have done together: Tomi Ungerer, Pisa, Docklands, Hyde Park, Feliks Topolski, Bookfair in Frankfurt, Suzanne Brögger, Pisa in Italy, Gruk, Göta Kanal and many more. Being the boss of PKM, and with the help of Arsenal, Manchester City, Hammarby AIK, Gais and many other footballteams he has managed to sweep in a rather big sum of money. Made us feel wealthier for a while. There will be more of that in times to come, we in PKM have promised eachother. 

 

Once I went to Bali.

Many years ago it was. Peder and I. Unforgettable ten days. 

Constantly sketching temples, ancient sculptures and people.

We met Ulf Gadd, a wellknown choreographer.

Took a boat to Lombok.

Met the monkeys. Did snorkling. 

The sketches above are two of the published ones.

 I found them while looking thru my archive. A memory.

Tillsammans med Kristian reser jag till Tallinn. 

Som vanligt när jag besöker i städer: jag går och går och går. Och jag minns alla städer jag gått och gått och gått igenom. Hur många gårdar jag tittat in i, kyrktrappor jag suttit på, gatuprång jag letat mig in i, refuger, parkbänkar. Torg och marknader. I regn och solsken. För att finna ro att teckna. 

Från ett larmande bilstråk letar jag mig in på en öde bakgård. Där är tyst, så tyst ...Jag hör höstlöv falla. Det droppar från grenar och från långt, långt borta, ekande hundskall. Husen i förfall. Tysta ruvande. Mögliga, lappade, stöttade, ruttnande. Genom trasigt fönster lyser flagnande tapeter, urdruckna kaffekoppar, sönderrivna tidningar. Ett natthärbärge? Jag står alldeles, alldeles stilla och jag minns.
På dörren sitter ett anslag. Rubriken lyder: Memori.

Dagens fågel och dagens fisk.

Ett minne dyker upp. Kanske bedrägligt.

Peter och jag for hem till Susanne i Köpenhamn. Det var Crème fraiche och lite annat smått och gott vi ville tala med henne om. Och om Tone. Vi var inte pålästa men vi hade oförväntat
fått ja på ett möte. Och så iväg. Vi blev bjudna på kaffe, buffelsprit och öl. På barskåpet, en stol i lyans hörn, gnistrade flaskor med orientaliska etiketter. Det röktes cigaretter av främmande slag.
Jag låg en röd divan och ritade. Susanne skrev i boken med min Mont Blanc. Peter antecknade flitigt.Vi enades om att storytelling var viktigt. Den kvällen. Som nu nästan lämnat oss och blivit natt.
Så kom regnet. Vi, Susanne, Peter och jag tog en taxi till Victors, ett då livligt frekventerat vattenhål.
Susann skulle vidare. Vi blev snuvade på den entrén. När jag kränger mig ut ur taxin och slår igen dörren kommer Susannes hatts långa fasanfjäder i klämm. Ja den går i två delar. Klipps av. Jag plockar upp den avhuggna delen och ser taxin försvinna ner mot Ströget. Vinkar lamt med reliken. 
Därefter intervjuar Peter Victor. Jag ritar gäster och delar med mig. Vi dricker öl och jag går ifrån mitt ritblock.
Bilden ovan är tagen många år senare. Kanske tjugofem. Peter och jag är på bröllop, kungligt, i Köpenhamn. Ut ur en port kommer Susanne Brögger. Jag ropar hennes namn, hon stannar och vi får ett minutenkort möte. Minns hon detta möte, för många år sedan? Buffelspriten och fjädern? Victors?
Peter undrar. Av bilden framgår tydligt att av oss mindes hon intet. Susanne försvann bortåt Runde Tåårn och Peter och jag vandrade mot Ströget. Där hamnade vi i ett hus på andra våningen. Men det är en helt annan historia.

En teckning publicerad i GT. 

En resebilaga från tidigt sjuttiotal. Bosse Karlsson var redaktör och gav mig en text av Jolo där han beskriver sin resångest. Hur han kärleksfullt ser på det nära, hemma, och önskar att taxin som skall ta honom till centralstationen aldrig skall dyka upp. Det gör den emellertid och efter några timmars resa med tåg är ångesten som bortblåst. Man måste ju för tusan ut i världen!  Det blir en pilsner eller två på färjan till Sassnitz och sedan bär det iväg Ned till Bosporen.
Det är väldigt mycket Lamm i teckningen. Hatten, väskorna armaturen. Lamm är en idol.
I samma resebilaga berättade jag i bilder om min cykelfärd till Irland. Jag var en tidningstecknare!

Min vän i Torsby hörde av sig.

Konstföreningen behövde en teckning.

Peter Dahl och Bertil Valien finns med.

Google

Google

Vikbolandet.

Utanför Norrköping. 

Där slungar Jenny honung.

Och säljer. 

För det behövs en etikett 

att sätta på burken. 

Jenny berättade för mig hur hon 

ville ha den. 

Så här blev den.

Igår lördag hade Två dagar en artikel om te. 

Torgny Nordin berättade dryckens, växtens historia. 

Jag illustrerade. Så här blev det.

En bild från Tom´s Diner

Ett roligt jobb åt ett litet göteborgsföretag.

Louise som lär sig detta med arkivering och digitalisering.

En slags serie som jag gjort i ett par år. 

Kanske närmar det sig slutet, och dom får varandra.

I dagens läge vet jag inte detta.

Spännande.

Det knackade på dörren igår em. Vem ville hälsa på om inte Lasse i Gatan. Att min vän James Holm nu är en aktör i skådespelarbranschen är kanske inte så konstigt. Jag minns han spralliga, läs även lätt koleriska, kynne, när vi delade klassrum på tredje våningen, Kristinelundsgatan, Slöjdis. Ett kynne,drag,  som kanske kan vara till nytta när man som James, Lasse, guidar runt historieintresserade i västra Nordstan. Det hände även att han somnade med pennan i hand och näsan i tuschflaskan. Mitt på ljusa dan. Nu var han kallad till Klippandagarna, där han stött ihop med likasinnade kapare. Musköter och bomber. Så satt han däri fåtöljen och vi kom att tala om gamla tider. Karl den tolfte, Thordenskiöld, och så Slöjdis. Mobilen kallade, en reverens följde, och några ord om den kommande duellen. Med pistol. 

Och allt var över.