Jag har aldrig närmare besökt den finska, åländska skärgården. Några stora fyrplatser, fartyg Stockholm Mariehamn Helsingfors, så ser mina besök ut. 

     Den bohuslänska skärgården däremot är mig välbekant. Jag har färdats i den upp och ned, inomskärs och utomskärs. Höst, vår och sommar. I storm och stiltje, i regn snö och hagel. Dykt efter musslor och vrak, dörjat makrill, dragit torsk. Fått haj på krok, sett tumlare föröver, tappat dragg, skörat segel, kapsejsat. Stött på grund, fått motorhaveri, tappat roder, ramlat överbord, fått fingrar klämda, sjösjuk och solbränd. På Väderöbod såg jag solen förmörkas genom sotigt glas. Och allt detta, för många år sedan.
      Den finska skärgården har jag  tagit del av i litteraturen.
Det finns texter, böcker som jag alltid återvänder till någon gång under året. Texter av Joyce, Martinsson, Jolo, Hemingway, Lindgren, Berger ... texter som aldrig vill lämna mig, dö. En sådan text är en en åldrande mans betraktelse över ett skeende och förändring och som har den finska skärgården som spelplats. 
    Idag är även jag en sådan åldrande man, men boken, texten har funnits med mig ända sedan jag första gången fann den i antikvariet Samlaren på Södra hamngatan i Göteborg, och då, den gången var jag en om inte ung så i alla fall yngre man som ännu inte upplevt förändringen, svängningen kring axeln. Nu är den svängd och jag är förlikad med att ha passerat livets höjdpunkt. Sitter nöjd. En vän bekände häromdagen att han tycker det gott, skönt att vara äldst på jobbet. Vi stod lutade över ett uppduka julbord på Restaurang Kometen, och jag undrar om det inte var där som axelsvängningen ägde rum, så sakta. så sakta. För många år sedan.
Här är i alla fall raderna:

Sommaren har en vecka som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sommaren sig kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt. Före den ser vi ut längs en rad av dagar, som utan slut tycks skjuta sig in bakom varandra, i ett oändligt långt perspektiv. Efter den har vi bara en liten frist av dagar kvar. Det är en vecka som tar ifrån oss mer än någon annan förmår ge.
     Men annorlunda är inte livet självt. Där ändrar sig också allt på några år. Ännu igår kunde livet tyckas ligga framför oss. Och idag förefaller det mesta passerat. De obegränsade löftena om kommande år faller av som tomma blomhängen som aldrig satt frukt.

A cute figure

Today is the first day of the Winter to come.

 I read about Momin and I read a book by Cole.

I bring my bag for the gym this evening. I walk the path to my Studio, not far away. I take the elevator, the third floor. A dog, Selma whishes me welcome. I take off my coat. I approach the Cintique, I switch on ny Mac  and up on the screen comes this cute figure.

I drew this picture many years ago. It should be a Marilyn Monroe, and the text was about the Hollywood ladies. I had fun drawing those girls, and I wish I had a similar assignment today. Then I perhaps had made them another style, although I like the way this Monroe is done. 

And now back to my job of today. 

A cover for a book about the Swedish artist, Evert Taube.

Det är lördag.

Jag plöjer i lådan av gamla bilder. Akvareller, porträtt, kommentarer. 

Och upp kommer dom här bilderna.  Kilpisjärvi, några hus, ett hotell och ett stycke väg i norraste Finland. Strax utanför. Och vad gjorde Gert och jag där? Jo, vi var komna till målet av en lång färd. En reportageresa som som började i Gibraltar, slingrade sig genom Europa och änadade långt däruppe i norr. Från Gibraltar till Treriksröset var uppdraget. Inte dom stora vägarna, inte dom stora städerna skulle skildras. Nej allfartsvägar gällde. Nu blev det inte helt så. Madrid Lissabaon Liverpool, vi kunde inte motstå.

Buss tåg och bil och flyg var färdsätten. Treriksröset kom vi aldrig till. Myrmarken ditut varken bar eller brast. Jag glömmer inte att vi tillbringade en kväll i en cementfuktig källare, kallad pub, och där tryckte i oss ett par burkar Lapin Kulta, lyssnade på hetsig finska, och studerade med stigande nyfikenhet en yngling som robotliknande drog i en enarmad bandit hela kvällen, Vi väntade att han skulle få den stora kovan. Någon dam fanns inte inom räckhåll och berusningsgraden var hög. Det stank ...  Kanske var det en lördagskväll. Morgonen därpå for vi till Kiruna, och jag tror att vi så småning tog in på hotell i Björkliden. Badade bastu med utsikt mot Lapporten.

Så slutade en resa som började med apsafari i Gibraltar.

Monk och Flanagan

Turned seventy the other day.

Now on my seventy first.

Just two digits, nothing else I was told.

Went to France. Took my son Kaj with.

I have always wanted to se the beaches,

Omaha, Utah .. where D-day took place, and 

the Suez canal I so often heard of when

being a child.

Now I have done that. Been there.

And I have also visited 

Bayeaux, where the tapestry is.

A wish also.

And now I find I still have some

 places I would like to visit.

Before I die. 

 

Riber Hansson

Awesomely?

It was sold out this evening at Atalante. I had hoped to see that performance. Well I stayed at home and listened to some good music, Dave Brubeck, and so I made this sketch. It should have been a piano, but it turned out to be an alto.

We went to Halmstad, Jörgen and I. He had just bought a scooter, it was summer and we were on our way, heading south from Uddevalla, looking for girls, dancing. I sat in the back, no helmets on. It was long before those things were compulsory. But I had a book with, and I read it while the wind swept by...  It was The Sun Also Rises by Hemingway. The scooters engine failed when we were close to Falkenberg. Rain began to fall. A gloomy mood we were in. 
 This happened many, many years ago, but as far as I can remember we came to Halmstad, we had our whiskey. Girls? I cannot remember. Neither do remember how we got back to Uddevalla. But we did.  All of us, the book is still there on my shelf. A pocket-one it is. I think its cover is  orange, and there is a drawing there too. By Svenolov Ehrén I think. I have to check that up when I am at home. 
This summer I have made som portraits of authors known. Hemingway is one of them, Joyce another one. They once me in Paris. Never really liked eachother. 
The other seventeen portraits will appear at Ullman Galleri on Saturday. You are welcome.