Med jämna mellanrum presenteras 

förslag om hur Göteborg skall se ut i framtiden.

Det här förslaget, dom här tankarna, kom från Gert Wingårdh. 

Jag skissade och GP publicerade.

Ricky Bruch 
kastade långt, var allmänt stökig.

Med diskus under arm och hatt på huvud

gjorde han entréer på svenska friidrottsarenor
Det är några år sedan.

Ibland vek han ut sig i Fibban.

Flankerad av någon yppig flicka.

Det hände att han slog rekord.

Allt kunde hända när han var i ringen.

Det var spännande 
att besöka Slottskogsvallen på den tiden.

Rome

1976 

Bo, a journalist, and me were in Rome. Bo being a fanatic on Rome, knowing every stone and place of interest. And restaurants. A perfect companion to me, never being in Rome before. We were there doing reportage for the Swedish paper Göteborgs-Tidningen. And we also planned to make a tourist guide for travellers to Rome and Italy. Text: Bo Lundin. Illustrations: Ulf Sveningson. I remember those days very well. Allmost every drawing made during that session.  

1977 we planned to go there again. To complete our mission, doing the Guide.  All of a sudden we were not two of us going away, we were in fact five! A too big gang to get something really done. Off we went. I was not prepared. And so my life took a new direction.

Above: I am thirty-three, struggling for to become an illustrator. A pigeonhole somewhere in Rome. I am astonished over my features. Looking sceptically into times to come. In my hand, a Pelican Fountain Pen. Eventually I got a job at the Gothenburg-Post. And I really enjoyed those 29 years I stayed there.

Möte

I torsdags var jag inbjuden till Lunch. 

Kometen, favoritstället var sommarstängt.

Vi var fem som sammanstrålade på Eggers.

Klockan var ett när vi slog oss ned i det inre

rummet, det mest intima, varifrån man har 

utsikt över den magnifika matsalen och med

Drottningtorget i fonden. 

Värd och initiativtagare till mötet var Kristian Wedel.

Kristian är en mycket fin journalist, iakttagare, och 

ständigt med historier i bakfickan. Historier utan slut.

Mittemot mig kom Tore Hagman att hamna. Tore är 

en av sveriges främsta fotografer. Från träd och fåglar

till urbana miljöer, och havsvidder. Också han en god

berättare. 

Till höger Sören Gunnarsson. En god vän sedan många år.

En kamrat som jag tillsammans med har vandrat i vått och torrt.

I ljusa och mörka stunder. Vi vet var vi har varandra, lätt uttryckt.

Och så Peter Claeson. Fotograf.  En charmig typ med blöta ögon som vet

hur man tar sig an sina offer. Vunnit många priser, berest och med

ett mycket stort hjärta. Även han en vän sedan många år.

Ja sicket gäng. Ett slags nätverk?

Vad talade vi om...

Slas, hasselblad, konstnärslön, journalistik, böcker, karin thunberg, postens pakettjänst, man ray, bokproduktion, brandkåren i sthlm, marstrand, minnet, spökrum, matsedel, kameror och kanske något om tillkortakommanden.

Det led mot slut på lunchrasten, vi steg ut i ljuset, 1000/f 16 och lät oss plåtas av en hjälpsam servitiris. Hon var van vid denna syssla. Tog tre bilder och intygade att åtminstone en blir bra. Vi hummade lite grand åt varandra innan vi bestämde att åter ses innan det nya året gjort entré.

Det var en mycket trevlig tillstllning.

Jag ser redan framemot nästa.

Tecknaren som reporter

TVÅ SIDOR UR BOKENS 272.

 

Tecknaren som reporter.

 Ett (1) exemplar! Från Blurb. 

Det ser alldeles utmärkt ut!

Jag korrigerar, byter ut.

 

Ludvig Rasmusson

Jag lyssnar gärna till Ludvig Rasmusson 

när han kåserar, som sista inslag i Godmorgon världen.

En dag för många år sedan satt Anders och jag tillsammans med
Ludvig i hans vindsvåning i Stockholm och lovprisade skator.
Skatorna utanför fönstret. Tjuvaktiga?

Vad det en bok om fågeln som fick oss att göra intervjun?
Konst, jazz, löpning och teckning. Så gick snacket vidare.

Kan det var Ballerinakex som ligger på bordet? 

Nu är Ludvig hedersdoktor!

Och i radion om en halvtimma.

Norman Mailer. 

De nakna och de döda. 

Det var den första boken jag läste av Norman Mailer.

Den senaste handlade om Jesus.

Nu är han död.

Kairo 1999.

Jag stiger ur taxin.

Förvånas över hur enort stor Keopspyramiden är.

Fastnar i en kameldrivares nät.

Köper en scarabe i porslin.

Stumt vandrar jag i värmen.

Taxin som skall ta oss tillbaka till hotellet

rasar ihop.

 

Peter Dahl och berömd målning.

Det hände att man satt på restaurant Kometen på sjuttitalet. Vi var många som där drömde om det stora genombrottet. Filmmanuset som låg i lådan därhemma. Den stora Romanen. Chansen. Och det var också där vi avhandlade dom stora livsfrågorna. Det kunde gå hett till ibland. Skrik och gap. Handgemäng. Ärrare och såssar. Fanns högern? Fascister!

" Hur fan kunde han få stipendium ... han kan ju för h-e inte mål Har du sett utställningen på Maneten...???!!!!!. Ja det är ju för  jävligt". 

Någon gjorde entré som hade stött ihop med Warhol i New York. Det var stort. En vinare till.

Peter Dahl höll hov vid ett av dom vitdukade borden. Han var lärare på Valands konstskola. Ett inte då helt lättskött pastorat. Nu jävlar skulle det tecknas modell! Peter berättade om livet i Norge. Om perspektiv och tennsoldater. Förkortningar, ljus, skugga. Modellteckningens grunder. Alltid rolig att lyssna till.

När klockan närmade sig ett kördes vi ut. Stolarna ställdes upp på borden. Och hade man tur kunde man få skjuts hem av någon av servitriserna. Vi togs väl om hand. Det var roliga år.

Vi var alla unga. 

 

Hon satt i sätet snett emot mig häromdagen.

Det var på spårvagn linje nio på väg västerut.

She was sitting just beside me.

On Line nine. The one leading to the west.

Det har snöat och det snöar fortfarande. 

Högtiderna är lagda åt sidan och nu, nej imorgon, är vardag.

Rumstera om i kontoret. Inhandla papper och pennor.

Sopa golv, bygga hyllor, ställa böcker på plats.

Goda föresatser skall följas.

It snowed och it´s still snowing.

No more celebrations, tomorrow is an ordinary weekday.

Make my office, buy paper and pencils.

Sweep the floor, shelves to be built, put books in order.

Promises were made.

Now to be obeyed.