Jag har aldrig närmare besökt den finska, åländska skärgården. Några stora fyrplatser, fartyg Stockholm Mariehamn Helsingfors, så ser mina besök ut.
Den bohuslänska skärgården däremot är mig välbekant. Jag har färdats i den upp och ned, inomskärs och utomskärs. Höst, vår och sommar. I storm och stiltje, i regn snö och hagel. Dykt efter musslor och vrak, dörjat makrill, dragit torsk. Fått haj på krok, sett tumlare föröver, tappat dragg, skörat segel, kapsejsat. Stött på grund, fått motorhaveri, tappat roder, ramlat överbord, fått fingrar klämda, sjösjuk och solbränd. På Väderöbod såg jag solen förmörkas genom sotigt glas. Och allt detta, för många år sedan.Den finska skärgården har jag tagit del av i litteraturen.
Det finns texter, böcker som jag alltid återvänder till någon gång under året. Texter av Joyce, Martinsson, Jolo, Hemingway, Lindgren, Berger ... texter som aldrig vill lämna mig, dö. En sådan text är en en åldrande mans betraktelse över ett skeende och förändring och som har den finska skärgården som spelplats.
Idag är även jag en sådan åldrande man, men boken, texten har funnits med mig ända sedan jag första gången fann den i antikvariet Samlaren på Södra hamngatan i Göteborg, och då, den gången var jag en om inte ung så i alla fall yngre man som ännu inte upplevt förändringen, svängningen kring axeln. Nu är den svängd och jag är förlikad med att ha passerat livets höjdpunkt. Sitter nöjd. En vän bekände häromdagen att han tycker det gott, skönt att vara äldst på jobbet. Vi stod lutade över ett uppduka julbord på Restaurang Kometen, och jag undrar om det inte var där som axelsvängningen ägde rum, så sakta. så sakta. För många år sedan.
Här är i alla fall raderna:
Sommaren har en vecka som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sommaren sig kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt. Före den ser vi ut längs en rad av dagar, som utan slut tycks skjuta sig in bakom varandra, i ett oändligt långt perspektiv. Efter den har vi bara en liten frist av dagar kvar. Det är en vecka som tar ifrån oss mer än någon annan förmår ge.
Men annorlunda är inte livet självt. Där ändrar sig också allt på några år. Ännu igår kunde livet tyckas ligga framför oss. Och idag förefaller det mesta passerat. De obegränsade löftena om kommande år faller av som tomma blomhängen som aldrig satt frukt.
