Såg på löpsedel att Bill Clinton har varit på sjukhus. För några år sedan fixade han till ett par ådror i hjärtat, och nu har han fått några stent insatta. Så har även jag. När jag kom hem efter min hjärtinfarkt och bypass-operation för snart femton år sedan var den första bild jag gjorde den som är ovan. Sedan dess har det blåsts upp och satts in mer än 10 cm stent eller "järnrör". Känner mig helt OK.

Vi lämnade Reykjavik och var på väg till Bessastadir; den isländske presidentens bostad. Taxin körde oss fram till porten. Vi knackade på, dörren öppnades av en ung dam som bad oss stiga på, hänga av oss kläderna, sitta ned och vänta. Då kikade president Grimsson fram bakom en dörr och hälsade oss välkomna. Så... utan krusiduller gick det till när Britt-Marie och jag intervjuade president Olafur Ragnar Grimsson.
Det var några år sedan. Säkerhetskraven är säkert större idag.
Vi talade om Njal och Skallagrimsson. NATO, varma källor, demokrati och ekonomi. Kanske drack vi en kopp kaffe. Det blir ofta så vid dom här intervjumötena. Därefter tog vi en promenad runt huset, häpnade över den frodiga växtligheten och det lyriska landskapet. Det blev tidigt mörkt, vi tackade för oss och taxin anlände. Strax var vi åter i Reykjavik.

En vårdag på Fårö. Ingmar Bergman fanns runt hörnet.

Läste idag att det gått tjugo år sedan Nelson Mandela släpptes fri. Tillsammans med Görrel reste jag runt i Sydafrika för några år sedan. Kvinnan ovan kom fram till mig när jag stod och tecknade. Ville att jag skulle köpa frukt. Vi satte oss ned en stund vid vägkanten, jag ritade av henne. Vi åt apelsin tillsammans, och jag gav henne en av dom skisser jag gjort. Jag minns allt så väl. Görrel och jag var på väg mot Nelspruit och Kruger park.

EWK. Ewert Karlsson, en tecknare som formade mitt sjuttio- och åttital.

Kan du rita kläder? frågade mig Catharina, GPs moderedaktör, en dag. Jag vet inte svarade jag och så for vi ned till Paris och den vårens Haute Couture-visningar. Jag kom så att teckna från modevisningarna i Paris i nästan tio år.
Som enda tecknare vid catwalken blev man respekterad; dvs. om man väl hade lyckats ta sig in, fått en personlig inbjudan i sirlig piktur. Une Carte! Jag slapp trängas med skrikande, hysteriskt knöende fotografer utan gavs plats längst fram vid catwalken. Ett skissblock och en Mount Blanc. Mörkret sänkte sig i lokalen; ibland ett tält uppställt på en av Louvrens gårdar, ibland i något av dom stora hotellen, och visningen körde igång. Nu gällde det att teckna och anteckna.
Skisserna från visningarna arbetade jag ut när jag på kvällen återvände till hotellrummet, ommöblerat för att passa som arbetsrum; ritbord vid fönstret, lämplig kontakt för hårtorken, akvarellåda, vattenskål och ett glas rött vin vid sidan av. TVn på väggen stod på för att jag skulle vänja mig vid franskan.
Hårtorken? För att snabbtorka akvarellerna.
Jag minns med glädje dom "parisåren" Reportagen redigerades med finess och gjordes alltid ut på flera sidor. Jag lärde känna Paris och fick inblick i modevärlden, och det var en upplevelse. Men allt har sin tid. När nittiotalet gick mot sitt slut kunde Catharina och jag inte uppamma samma intresse för modevisningarna som tidigare.
Det kändes tomt och vi gjorde vårt sista modereportage. Andra uppgifter väntade.

Ibland gör man bilder som aldrig kommer till användning av en eller annan orsak.
Teckningen ovan tex. Ostindiefararens väg i Indiska Oceanen.