En annan sport, ett annat tillfälle, en annan sporthall. Men med Peter i Köpenhamn.
Anders Lillen Eklund är död. Lillen blev europamästare för första gången 1985, då han i fjärde ronden knockade norrmannen Steffen Tangstad. I KB-hallen i Köpenhamn. Peter Lenken och jag var närvarande, vittne till smällen, utskickade av GP; kanske var det Per Yng som kom på idén att en Vg-redaktör och en tecknare vore lämpliga att rapportera från ringside. Matchen var haussad. Lillen var nederlagstippad. Ingemar Johansson höll hov i en hotellbar. Hånade Lillen. Lillen? inte en chans. Det pratades smockor hit och jabbar dit. Min enda erfarenhet av boxning var den natten Ingo knockade Floyd. Vid en radioapparat. Vi hamnade på en presskonferens med Steffen Tangstad. Applåder och visslingar. Händer i luften. Det var bara en match som skulle avverkas. Något nödvändigt ont. En cut-man presenterades, Paddy Byrne, en kille som kunde stoppa blodflöde på minuten. En finsk reporter hälsade oss alla välkomna... hejsan krappar..... hur har ni det krappar...Vi tog en Hof..Matchen? Cigarröken svepte över canvasen och bakom mig satt en gäng hjälmförsedda vikingar med alldeles för stor mängd mjöd i kroppen. Dom slog, dunkade mig vilt i ryggen, ylade hejarramsor och föll stundom ned mellan stolarna. Igen och igen och igen. Lillen, Lillen..!!!!!!!Plasthornen skramlade. Min fyllda Mont Blanc var beredd. I strålkastarljuset, vid ringside flockades yppiga damer och igenkännbara engagerade herrar. Det röktes och pokulerades. Det mumlades förtroligheter. Minkpälsar och smokingar. Och där sågs Henning Sjöström. Det blixtrar till....Steffen Tangstad!!!!! Norway.... Anders Eklund!!!! Sweden... Båda gör entré i blänkande siden, kramande sina handskar. Presentation. Vråååååål... Box! Vråååååål....
Det händer i fjärde ronden. En hel besättning vikingar vräker sig över mig, klättrar över mitt huvud och kravlar sig fram mot en liggande Tangstad. Vad hände? Jag räddar min Mont Blanc undan blixtnedslaget. Och inser att matchen är över. Anders Lillen Eklund är europamästare! Några timmar senare har Peter och jag lämnat vårt material. Tidningen tackar och tar emot. Tillsammans med Per Yng och Jarl Strömberg tar vi en öl i SAS-hotellets bar och går sedan mot Nyhavn för att äta. Så avslutades ett äventyr. Ty ett äventyr var det.
När radion slogs på denna morgon var det första jag hörde att Anders Eklund var död. Innan jag reste mig upp ur sängen försökte jag komma ihåg den där dagen...och minnas hur det kändes att vara med i nuet, då. Hur jag lyckades faxa över bilder med kvalitet till redaktionen, och lyssna till Peters knäppande på Texas-datorn. " Kan man skriva så...?" Och när allt är avklarat, lyckligt vandra ut i ett nattlig Köpenhamn. Allt detta skedde den där dagen för 25 år sedan. Och Anders Lillen Eklund blev bara 52 år gammal.
