Teckningar: Birger Lundquist
Hur jag blev jag tecknare.
Jag lärde mig teckna genom att titta på Erik Wilhelms teckningar i Bohusläningen. Erik Wilhelm var Bohusläningens tecknare. Han rökte pipa, bar borsalinohatt och gandhiskynke samt spelade biljard, var staden Uddevallas konstnär. Men framförallt var Erik Wilhelm tidningstecknare. Ovetandes var Erik Wilhelm en slags min mentor. Jag ritade av Eriks teckningar. Båtar, klippor, kajer och hav. Jag var "duktig på att rita."
I skolan fick jag uppmuntran. Jag fick lov att rita med krita på svarta tavlan. En ynnest. Jag insåg att man kanske kunde försörja sig som tecknare. Jag bestämde mig för att resa till Amerika och teckna Kalle Anka serier för Walt Disney. Jag skrev brev till Walt, och anmälde min ankomst. Drömmen dog. Annat tog vid.
Jag reste istället till Göteborg och började på Slöjdföreningens skola. Där fanns konstnär Rudolf Flinck, som undervisade i krokiteckning. Efter en genomgång av vad jag gjort under dagen, rekommenderade han mig att gå ned i skolans bibiliotek och be Louise plocka fram några böcker med illustrationer av Birger Lundquist. Så kom jag att lära känna alla tidningstecknares stora förebild: Birger Lundquist.
Birger Lundquist tecknade Dagens Nyheter, och blev en stilbildare för framtidens reportagetecknare. Så snart man satte pennan på papperet så dök tanken upp: hur skulle Birger Lundquist ha gjort? Hur skulle en Rembrandt ha gjort?Jag nämnde detta "problem" en gång för Björn Berg som efterträdde Birger Lundquist på DN.
– Det tog mig många år innan jag kunde göra mig fri från Birger, erkände Björn. Hur skulle Birger ha gjort ekade i mitt huvud. Hos mig ekar frågan än.
Jag visste vad jag ville bli: tidningstecknare, reportagetecknare! och jag började min träning. Teckna, teckna och åter teckna. Jag slet ut reservoarpennor, jag konsumerade tusch. Jag tecknade på fester, på krogen, i spårvagnen, framför TV. Ständigt var jag ritande. Lika envetet som Björn Borg slog bollar mot en garageport lika envetet försökte jag lösa perspektiv, anatomi, ljus och skugga med min Mont Blanc. På papper.
Det var inte alltid nöjsamt, men jag var "komplett fokuserad" och blev så småningom så kvalificerad att jag fick jobb på en dagstidning.
Och så, just där börjar en helt annan fas i tecknandet. Och den var inte mindre svår. Och den pågår än idag.
Idag publicerar Dagens Nyheter en artikel om Birger Lundquist.
Så kunde en tidningssida se ut på femtiotalet.
Stort!
