Ulf Sveningson

Ett minne dyker upp. Kanske bedrägligt.

Peter och jag for hem till Susanne i Köpenhamn. Det var Crème fraiche och lite annat smått och gott vi ville tala med henne om. Och om Tone. Vi var inte pålästa men vi hade oförväntat
fått ja på ett möte. Och så iväg. Vi blev bjudna på kaffe, buffelsprit och öl. På barskåpet, en stol i lyans hörn, gnistrade flaskor med orientaliska etiketter. Det röktes cigaretter av främmande slag.
Jag låg en röd divan och ritade. Susanne skrev i boken med min Mont Blanc. Peter antecknade flitigt.Vi enades om att storytelling var viktigt. Den kvällen. Som nu nästan lämnat oss och blivit natt.
Så kom regnet. Vi, Susanne, Peter och jag tog en taxi till Victors, ett då livligt frekventerat vattenhål.
Susann skulle vidare. Vi blev snuvade på den entrén. När jag kränger mig ut ur taxin och slår igen dörren kommer Susannes hatts långa fasanfjäder i klämm. Ja den går i två delar. Klipps av. Jag plockar upp den avhuggna delen och ser taxin försvinna ner mot Ströget. Vinkar lamt med reliken. 
Därefter intervjuar Peter Victor. Jag ritar gäster och delar med mig. Vi dricker öl och jag går ifrån mitt ritblock.
Bilden ovan är tagen många år senare. Kanske tjugofem. Peter och jag är på bröllop, kungligt, i Köpenhamn. Ut ur en port kommer Susanne Brögger. Jag ropar hennes namn, hon stannar och vi får ett minutenkort möte. Minns hon detta möte, för många år sedan? Buffelspriten och fjädern? Victors?
Peter undrar. Av bilden framgår tydligt att av oss mindes hon intet. Susanne försvann bortåt Runde Tåårn och Peter och jag vandrade mot Ströget. Där hamnade vi i ett hus på andra våningen. Men det är en helt annan historia.