Ulf Sveningson

Tillsammans med Kristian reser jag till Tallinn. 

Som vanligt när jag besöker i städer: jag går och går och går. Och jag minns alla städer jag gått och gått och gått igenom. Hur många gårdar jag tittat in i, kyrktrappor jag suttit på, gatuprång jag letat mig in i, refuger, parkbänkar. Torg och marknader. I regn och solsken. För att finna ro att teckna. 

Från ett larmande bilstråk letar jag mig in på en öde bakgård. Där är tyst, så tyst ...Jag hör höstlöv falla. Det droppar från grenar och från långt, långt borta, ekande hundskall. Husen i förfall. Tysta ruvande. Mögliga, lappade, stöttade, ruttnande. Genom trasigt fönster lyser flagnande tapeter, urdruckna kaffekoppar, sönderrivna tidningar. Ett natthärbärge? Jag står alldeles, alldeles stilla och jag minns.
På dörren sitter ett anslag. Rubriken lyder: Memori.