Ingo och Mora-Nisse i Mora

En text som publicerades i GP den femtonde juni 2009.
Det finns årtal man lätt minns och aldrig glömmer.
Den femtonde juni 1959 blev i Uddevalla en soligt varm dag.
Tillsammans var vi tre, ynglingar skulle man nog säga, som tillbringat natten vid en radiomottagare och utan resultat försökt få in Radio Luxemburg. Ingemar Johansson skulle i Amerika möta Floyd Patterson och en direktsändning var att vänta. Vi hade vänt och vridit otåligt på antenn och inställningar. Var det inte en upphetsad svensk reporter vi hörde djupt därinne i bruset? Nu…. Neej. Nuuudå? Nejnejnej…. Vi var drabbade av ingofebern och anade att något stort var på gång men kunde inte ta del av det som skedde i Amerika. Vi var frustrerade.
Den tidiga morgonen var kylig. Vi slutade söka Radio Luxemburg och gav oss ut i naturen. Över Kasens ängar svävade dimslöjorna, daggen blötte våra skor och dagen lovade bli varm. Vi var tre upprymda pojkar som med den sakta stigande solen i ryggen den morgonen lämnade ett avverkat årtionde bakom oss. Thordénvarvet med rostiga båtskrov sträckte sig ut över riksvägen, i fonden andades Byfjorden tungt, majestätiskt. Vi var fyllda sjutton och hela långa livet låg framför oss. Vi skulle göra erfarenheter och tillkortakommanden. Slöjorna skingrades, solen torkade ängens gräs. Nattens och morgonens förtrollning bröts och vi skildes åt. En av oss blev skådespelare, en ingenjör, jag tecknare. Med oss i livet skulle alltid Ingemar Johansson vara. I Folkets Park, på bio, i grammofon. Ingo köpte ståltrålare, grävskopa, spelade tennis på Gåsö. Ingo missade färjan vid Källviken. Ingo satt på Paley, flyttade till Amerika. Ingo sprang Stockholm maraton. Ingo flyttade hem till Sverige. Ingo bodde på Onsala. Man visste var man hade sin Ingo. En gång tjingsade jag åt honom i en hotellbar i Köpenhamn. Klart man kände Ingo.
En gång på åttiotalet åkte Ingo Vasaloppet. Jag kan ha fel men jag tror han bröt någonstans mellan Evertsberg och Risberg. Åkarna strömmade in i mål när en presskonferens med Ingo inleddes. Mora-Nisse sekonderade och jag var där för att rita. En avspänd Ingo erkände att han var för tung, blev trött, steg av. Några frågor följde, dalmål och göteborgska blandades, och jag var klar med min teckning. Hajdö säger Ingo när jag ber honom skriva sitt namn under bilden. Klart att man är tjänis med Ingo. Mora-Nisse lutar sig över ritblocket och undrar om jag inte vill ha även hans signatur. OK.
I mina gömmor hittar jag ett exemplar av Ny Tid från helgen det begav sig. Ett gulnat exemplar, inköpt i Pressbyrån i hamnen, som jag sparat och som genomlevt ett antal flyttningar och bläddringar genom åren. Nu blev det aktuellt igen. Jag bläddrar dom sköra bladen: Ingemars seger betydde revolution i historien. Cus D´ Amato bad till Gud men förgäves. Och jag minns den där morgonen för femtio år sedan när solen var varm och värmde, när gräset var daggvått och möjligheterna var oräkneliga. Klart att det var, är stort.