Anders Lillen Eklund

En annan sport, ett annat tillfälle, en annan sporthall. Men med Peter i Köpenhamn.

Anders Lillen Eklund är död. Lillen blev europamästare för första gången 1985, då han i fjärde ronden knockade norrmannen Steffen Tangstad. I KB-hallen i Köpenhamn. Peter Lenken och jag var närvarande, vittne till smällen, utskickade av GP; kanske var det Per Yng som kom på idén att en Vg-redaktör och en tecknare vore lämpliga att rapportera från ringside. Matchen var haussad. Lillen var nederlagstippad. Ingemar Johansson höll hov i en hotellbar. Hånade Lillen. Lillen? inte en chans. Det pratades smockor hit och jabbar dit. Min enda erfarenhet av boxning var den natten Ingo knockade Floyd. Vid en radioapparat. Vi hamnade på en presskonferens med Steffen Tangstad. Applåder och visslingar. Händer i luften. Det var bara en match som skulle avverkas. Något nödvändigt ont.  En cut-man presenterades, Paddy Byrne, en kille som kunde stoppa blodflöde på minuten. En finsk reporter hälsade oss alla välkomna... hejsan krappar..... hur har ni det krappar...Vi tog en Hof..
Matchen? Cigarröken svepte över canvasen och bakom mig satt en gäng hjälmförsedda vikingar med alldeles för stor mängd mjöd i kroppen. Dom slog, dunkade mig vilt i ryggen, ylade  hejarramsor och föll stundom ned mellan stolarna. Igen och igen och igen. Lillen, Lillen..!!!!!!!Plasthornen skramlade. Min fyllda Mont Blanc var beredd. I strålkastarljuset, vid ringside flockades yppiga damer och igenkännbara engagerade herrar. Det röktes och pokulerades. Det mumlades förtroligheter. Minkpälsar och smokingar. Och där sågs Henning Sjöström. Det blixtrar till....Steffen Tangstad!!!!! Norway.... Anders Eklund!!!! Sweden... Båda gör entré i blänkande siden, kramande sina handskar. Presentation. Vråååååål... Box! Vråååååål....
Det händer i fjärde ronden. En hel besättning vikingar vräker sig över mig, klättrar över mitt huvud och kravlar sig fram mot en liggande Tangstad. Vad hände? Jag räddar min Mont Blanc undan blixtnedslaget. Och inser att matchen är över. Anders Lillen Eklund är europamästare! Några timmar senare har Peter och jag lämnat vårt material. Tidningen tackar och tar emot. Tillsammans med Per Yng och Jarl Strömberg tar vi en öl i SAS-hotellets bar och går sedan mot Nyhavn för att äta. Så avslutades ett äventyr. Ty ett äventyr var det.
När radion slogs på denna morgon var det första jag hörde att Anders Eklund var död. Innan jag reste mig upp ur sängen försökte jag komma ihåg den där dagen...och minnas hur det kändes att vara med i nuet, då. Hur jag lyckades faxa över bilder med kvalitet till redaktionen, och lyssna till Peters knäppande på Texas-datorn. " Kan man skriva så...?"  Och när allt är avklarat, lyckligt vandra ut i ett nattlig Köpenhamn. Allt detta skedde den där dagen för 25 år sedan. Och Anders Lillen Eklund blev bara 52 år gammal.

Min allra första lärobok i teckning. Inköpt på PUB i Stockholm.

En teckning från hamnen i Karlskrona. Är man intresserad av hav och båtar är staden i guldgruva. Fyren på teckningen trodde jag länge kallades för Mamma. Vad den än heter eller kallas tycker jag det är en vacker fyr. Nästan mitt i stan.

 

 Detta är en skön syn för en tecknare.

I Liverpool finns denna enormt stora lagerbyggnad. Det största tegelbygget i världen? Tobacco Warehouse Building. När vi, Gert och jag var där, ruvade byggnaden hotfullt stumt i ett grått Liverpool. Vi vandrade kring i resterna av en engelsk storhetstid. Kol krasade under skosulorna, det luktade mögel och rost. En lätt hävning fick vattnet i bassängerna att andas tungt.  Drottning Victoria och Charles Dickens. På kvällen tittade vi in på Tates Gallery, The Cavern, The Cathedral. En annan sida av Liverpool. När jag skulle lämna hotellrummet, med utsikt över River Mercey, fastnade jag i en alldeles för full hiss. Blev stående i kanske en kvart innan hjälp kom. En ickeangenäm upplevelse.

Som jag ibland känner mig.

Ett uppslag ur Tecknaren som reporter. Ett projekt.

Jag hade läst Hjort, Enckell, Jolo, Swift, Behan.  Jag hade sett Ryan´s Daughter,läst om   Dingle och Blasketöarna. Jag var där; lutade min cykel mot stenmuren utanför  Krugers, gick in, beställde en pint of Guinness, lärde känna Mrs Campion. Hos Mrs Campion kom jag att stanna i 14 dagar. Hon ägde en elektrisk gräsklippare. En sådan hade jag aldrig tidigare sett. På lördag kom Mr Campion hem från Dublin, körde en vända med klipparen, spenderade några timmar på puben, grälade med frun, slaggade och tåg bilen åter till Dublin på söndag eftermiddag. Det blev lugnt i huset och Mrs Campion kunde återgå till vardagen, sittande i Krugers bar.
Varje morgon, efter att ha väckts av en åsnas brölande, aha! aha! aha! långpromenerade jag tillsammans med Father John som kom från New York. Vi vandrade tillsammans över ängarna till europas västligaste punkt, tittade ut över havet; då sade Father John, ibland drömmande, ibland bestämt: Far away out there is New Foundland.. !  Father John var inneboende under taket, hos Mrs Sheehy. Huset låg, ligger? alldeleles vid klippkanten, med havet dånande nedanför.  John bar svart hatt och rock. Fåordig... far away out there is New Foundland. Regniga dagar bjöd Mrs Sheehy på sodabröd, gul ost och te. Tysta, ordlösa satt vi på varsin pinnstol, lyssnade på peaten, torven, som knäppte i spisen, vinden och regnet. På golvets mitt, vilade vallhunden, drömde? gnylade, hade spring i benen. Så kunde timmarna förflyta. John? han kom och gick. Detta känns som för väldigt längesedan. Det måste ha varit 1972. Men rester av skolan fanns kvar och foton från inspelningen prydde väggarna inne på Krugers. Dom veckorna glömmer vi aldrig sa folket på puben och berättade om filmstjärnor och dollar. Helikoptrar och limousiner. I remember when...! Höjde glasen och skålade. Hollywood hade besökt Dunquin.

Ett förslag till omslag.

Såg den i Akademibokhandeln igår. För under hundra. Ett fynd.

Daniel Alfredsson. En gång Frölundaspelare. Apropå slutspel.

Hjalmar Söderbergsällskapets initiativtagare Bure Holmbäck har lovat att visa och berätta för oss. Vi har stämt möte med honom vid Jakobs kyrka i Stockholm, Anders och jag. Han gör entré med några böcker under armen; vi hälsar, säger något om den värmande solen och efter en kort introduktion om, kanske Förvillelser eller Martin Bircks ungdom, eller något helt annat, påböjar vi vandringen mot Grev Turegatan. Första stoppet på vår färd. Det var där han föddes 1869. Hjalmar Söderberg. Sedan följer gator, adresser, portgångar. fönstersmygar  och romanfigurer. Högläsning ur böcker; möten, avsked.
Efter ett par timmars flanerande slinker vi in på ett kafé på Östermalm. Där gör jag teckningen ovan.
Detta var några år sedan.